• 5 november 2000
  • #1
PÅ PÅ D

debby

TCS-medlem
Veteran
Anslöt sig
5 november 2000
Meddelanden
10983
Purraise
4
Plats
Iowa
Hej

Jag visste inte var jag skulle passa in det här eller vad jag skulle titulera tråden men om du tror att den hör hemma någon annanstans, flytta den åt mig.

Jag har bara en historia att dela med andra sympatiska kattälskare men den är sorglig...så om du inte gillar sorgliga historier läs inte längre.

En dag kom jag hem från jobbet och det var Tabitha (Tabby) på verandan, hon var så gravid att jag hade oroat mig för varför hon inte fick bebisarna än....hon var STOR!!!

hur som helst... Jag kom hem och där var hon...Jag gnuggade kärleksfullt hennes mage och sa att jag hoppas att du får ut de där bebisarna ganska snart Tabby. Men jag hade ingen aning om att hon skulle börja inom de närmaste 10 minuterna!!! Hur som helst, jag kom tillbaka utanför för att få ut något ur min bil och där var hon inne bland de andra katterna och hundarna med en liten bebis som fortfarande var fäst vid sladden som låg på verandan.

Jag blev flippad!!! Jag drog ut bebisen resten av vägen, mina händer var blodiga och jag plockade upp både mamman och bebisen och släpade in dem i garaget...Jag ville inte att hundarna skulle komma till bebisarna!!! Så då hade hon några till och sedan tog jag in henne i huset... även om min man är fruktansvärt emot katter i huset... Jag satte henne på verandan och kollade på henne varje timme.

Tro det eller ej det slutade med att hon fick 8 barn!!!!!!!!!!! Vissa av dem var väldigt små. Efter ett par dagar insåg jag att de minsta inte skulle klara sig utan mitt ingripande så jag flaskmatade ca 3 av dem de var så kalla!!! (men det var varmt i rummet)

Hur som helst klarade de det inte vilket var svårt för mig att ta...men 5 av dem var fortfarande kvar...Jag trodde att de 5 alla skulle klara det. Men då måste maoma ha rullat över en av dem och kvävt den, det är allt jag kan komma på för det såg friskt ut.

Så det lämnade 4. Jo, min man skrek något hemskt om att de var i huset... även om de bara var på verandan... han är inte mycket av en kattmänniska och även om jag försökte släppa ut mamma 2-3 gånger om dagen på pottan, vilket var svårt eftersom jag jobbar heltid, tror jag att det som verkligen gjorde honom överdrivet var när han kom hem och hittade en stor hög med bajs på badrummet på baksidan (vi har två baksar i badrummet)

Hur som helst....han krävde att jag skulle sätta mamma (Tabitha) och hennes 4 bebisar utanför!!! Nåväl, jag var livrädd för att göra detta eftersom jag var rädd att hundarna skulle få dem, de var fortfarande så små....så jag kom på en lösning...jag satte tillbaka dem i garaget och spräckte dörren tillräckligt mycket så att mamma fortfarande kunde komma och gå men hundarna kunde inte komma in.

Ja, de mådde så bra!! Jag döpte dem till och med...Sabrina Barney Felix (mitt andra försök till felix) och Merlin. Ja, då slog tragedin till. Jag blev så fäst vid bebisarna och klappade och lekte med dem så en dag kom jag hem från jobbet och jag såg min schäfer äta något....sluta om du blir illamående...Jag trodde inte så mycket på det, hundarna fångar alltid bisamråtta eller ekorrar men jag gick ner för att se vad det var...när jag kom närmare insåg jag att det var en av kattungarna.

Mitt hjärta hoppade in i halsen på mig när jag rusade fram och bad hela tiden att åtminstone inte låta det vara Barney som jag hade blivit särskilt förtjust i....men det var det. Allt som fanns kvar av honom var huvudet och framtassarna. Jag skrek och jag grät och jag slog den hunden så hårt!! Och jag älskar min hund jag vet nu när hon inte insåg att hon inte skulle döda den...hon är bara 5 månader gammal så jag måste påminna mig själv om att oavsett hur stor hon är så är hon fortfarande en valp (hon är en schäfer)

Hur som helst då kunde jag inte hitta ytterligare två av kattungarna....de gick uppenbarligen samma öde till mötes. Det som uppenbarligen hade hänt var att kattungarna hade bestämt sig för att de var tillräckligt stora för att följa mamma utanför garaget. Stackars saker. Så då letade jag runt efter den fjärde och sista kattungen och kunde inte hitta den heller....efter lång tids letande hittade jag den äntligen...det var merlin. Han hade uppenbarligen blivit lite grov och jag tror inte att mamma visste var han var han var i en av ladorna i ett hörn...han var rädd och rörde sig knappt. Jag tog med honom inuti ringde en vän som kan mycket om katter och hon sa att hon trodde att han var uttorkad....förmodligen eftersom mamma inte visste var han var och han saknades så han kunde inte amma.

Så jag flaskmatade honom med mjölk och bad mycket för honom!!! Och han blev starkare!!! Efter några dagar satte jag tillbaka honom utanför med mamma...så att han kunde amma och jag stängde in dem båda i garaget igen....men den här gången öppnade jag inte dörren. Mamma kommer först ut nu när jag släpper ut henne...vilket jag försöker göra två gånger om dagen...Merlin är tjock och frisk och jag vet att han kommer klara det!!! Och när han är större släpper jag ut dem båda...hundarna stör inte mina vuxna katter alls så när Merlin säkert kan försvara sig släpper jag ut dem. Ursäkta att detta är så långt men jag tänkte att om någon i världen skulle bry sig om att höra den här historien som betyder så mycket för mig....den skulle vara på detta kattforum!!!!

[Redigerad av Anne den 11-05-2000 kl. 09:34]